Den 29 november 1947 antogs den kontroversiella FN-resolutionen om att upprätta en judisk nationalstat på Palestinas mark. Bakom detta beslut låg krav från världens överlevande judar efter andra världskriget om en egen stat som garanti mot en ny förintelse, men också om ett slut på den apartheidliknande tillvaro som judar varit hänvisade till i århundraden.
I slutet av 1700-talet började Europas makthavare under inflytande från upplysningen inse behovet av att integrera sina minoriteter i samhällslivet, vilket gjorde det möjligt för judar att bryta upp från sin gettoliknande isolering. Den tidsperiod som följde, då den judiska kulturen mötte den europeiska, blev en framgångssaga som kulminerade i spektakulära judiska bidrag till den västerländska kulturen och vetenskapen, inte minst i sekelskiftets Wien och Weimarstidens Berlin. Men de judiska försöken till integrering med de europeiska värdfolken blev i stor utsträckning ett misslyckande, och med den politiska antisemitismens framväxt under 1930-talet nådde den judiska emancipationen sin slutpunkt. För sina insatser till den europeiska samhällsutvecklingen fick judarna betala med blod, svett och lidanden.
Varför misslyckades den judiska emancipationen i så många europeiska stater? Skall orsakerna sökas hos judarna själva eller i de rådande samhällsförhållandena? Hur kom det sig att judar förblev judar, så väl i omvärldens som i deras egna ögon, trots att deras assimileringsförsök ibland kunde gränsa till självutplåning?
Judiskt liv i Europa 1786-1933 ger en bild av det hopp, den fruktan och den styrka som karaktäriserade judiskt liv under kampen för politiskt och socialt likaberättigande. Det var en tid då idéer om medborgarrätt och demokrati ställdes mot nationalism och envälde, och då judar på allvar blev en del av samhällslivet med outplånliga avtryck på den europeiska kulturen som följd.