Det finns ett folk vars tro och religiösa lagar skiljer sig från andra folks. En av detta folks portalfigurer, Moses, har i Guds namn utvalt dem till att vara ”ett rike av präster och ett heligt folk”. Denna utvaldhet är inte ett uppdrag att härska utan att tjäna. I mer än tvåtusen år har detta folk valt att bibehålla sin särart.
Varför blir judar judar? Är det på grund av omvärldens ovilja att acceptera deras särart? Eller innehåller ”den judiska anden”, den judiska kulturen, så omistliga värden att judar varit beredda att ta på sig allt det lidande som historien berättar om?
I essäens form söker författaren svaret på frågan om judisk ödesgemenskap är betingad av omvärldens förhållningssätt eller av inre andlig gemenskap. Hur har judarna som den svagare parten under varierande maktkonstellationer så lång tid lyckats överleva? Vilka strategier har de tillämpat och hur kan vi förklara antisemitismen?